Julen är skräckens tid. Senast när faster Trudi och farbror Hans filosoferar över Gud och världen igen på festen och en av hela röran och måttetlösemfylleri är riktigt, riktigt dåligt, gör att man önskar att man var på en bättre plats. Så varför inte härda dig inför vad som komma skall under de heliga dagarna?
Av denna anledning, kära vänner Natt Krypta, vi vill bidra till julskräcket med en liten adventskalender och ge dig en speciell julklapp varje dag mellan klockan 6 och 7. Öppna ett fönster varje dag på din Adventskalender från kryptan
Dagens ordspråk:
Julkulan pyntar enormt mycket; även i hornen – och precis längst fram.
För idag den 11 december finns det en ganska otäck julsaga:
I slutet av förra veckan rusade jag runt på stan på kvällen för att shoppa för sent. I det ögonblicket var jag ganska stressad och tänkte på julhelgen på ett ganska ovänligt sätt. Det var mörkt, kallt och fuktigt i parkeringshuset när jag lyfte in i min bil alla dyra, värdelösa föremål som folk ger bort på julen. Jag saknade ett kvitto som jag kan behöva senare. Förbannande tyst tog jag mig till köpcentret igen. Jag letade igenom den fuktiga trottoaren hela vägen tillbaka efter det förlorade kvittot.
Sedan hörde jag en tyst snyftning. Gråten kom från en dåligt klädd pojke på cirka 12 år. Han var liten och smal och han hade ingen päls. Hans trasiga flanellskjorta gjorde inte mycket för att skydda honom från nattens kyla.
Märkligt nog höll han en hundra eurosedel i handen. Jag antog att han hade förlorat sina föräldrar och frågade honom vad som var fel. Han berättade sin sorgliga historia för mig. Han talade om sin stora familj. Han hade tre bröder och fyra systrar. Hans pappa hade dött redan när han var nio. Hans mamma hade ingen utbildning och arbetade två heltidsjobb som arbetare. Ändå tjänade hon inte tillräckligt för att försörja sin stora familj.
Ändå grenade hon alltid av sig och lyckades till slut avsätta tvåhundra euro till barnens julklappar. Hans mamma hade släppt av honom här på väg till sitt andra jobb. Det var meningen att han skulle använda pengarna för att köpa presenter till sina syskon tills det var lagom mycket kvar för bussen hem. Han hade precis gått in i entrén till
Kom fram till varuhuset när en större pojke tog tag i en av sina hundra och försvann in i natten."Varför ringde du inte om hjälp direkt?" Jag frågade.
Pojken sa "det gjorde jag."
"Och ingen kom för att hjälpa dig?" Jag undrade.
Den skakande pojken stirrade på trottoaren och skakade sorgset på huvudet.
"Hur skrek du?" Jag ville veta. Med desperation i sina djupt liggande, tomma ögon tittade den magre pojken upp på mig och hans tunna röst viskade: "Hjälp, hjälp mig!"
Och det stod klart för mig att absolut ingen kunde ha hört den stackars, frysande pojkens tysta rop på hjälp. Så jag tog tag i de andra hundra och sprang så fort jag kunde till min bil.
(via Wall Street Online)